Efter att ha varit ute och sprungit så kände jag mig som ny. Humöret var på topp och livet var underbart. Känns så hemskt att denna blogg ibland ska måsta vara ett ställe där jag klagar. Ska hålla mig kort, måste bara få ventilera.

Hatar att jag aldrig kräver nog mycket som jag egentligen borde göra, av mig själv och min omgivning i viss utsträckning. Varför ska jag alltid ge och ge medan jag själv aldrig tar? Jag säger en sak och står fast vid det och sedan dagen efter så bryter jag mitt löfte till mig själv och struntar fullständigt i det trots att det skulle vara bäst för min egen del att hålla det. Varför kan jag helt enkelt inte stå på mig?

Jag måste ta mer, ge och ta som det heter. Jag måste nog trappa ner på mitt givande också. Annars kommer inte detta att fungera.

Det är så sjukt hur jag blir glad över något som jag vet är lika flyktig som månen. Varför lär jag mig aldrig? Man lär sig av sina misstag. Varför lär inte jag mig av mina misstag?

Fick just en tanken vad jag kanske borde utföra. Jag borde göra vad som är rätt för mig, skita i denna person och göra något av mitt liv. Lite hämdtankar kom upp i mitt huvud. Jag ska tänka på saken, verkligen!

Jag vill inte att någon ska ta åt sig, för ingen vet egentligen vad detta handlar om. Bara jag själv. Så ta inte åt er av någonting om ni nu redan funderar på om det handlar om er eller så.

Ingen som ska på Countryn imorgon?

pusshej!